Historien om mina bröst

Jag mins hur det var sommaren då jag skulle fylla 11. Jag var med min vän Ida på badstranden. Vi hade satt oss lite längre bort, på en stor sten i skogsbrynet och låg och njöt av solen. När jag blickade bort från stenen där jag satt, såg jag Malin, en tjej i parallell klassen sitta på en handduk i sanden. Jag kunde inte sluta titta på hennes kropp, det såg ut som om hon hade fått bröst!

Visserligen var hon ett år äldre än jag, men ändå. En gnagande avundsjuka tog plats i min mage. Hon hade något som jag visste var en del av att bli vuxen och jag kände mig som ett fjantigt barn.

Året därpå, i sjätte klass - bytte jag skola. Det var en tjej i klassen som hette Maria som var huvudet större än oss andra och mycket kurvig. Maria hade fått jättestora bröst som guppade när hon sprang. Först var jag avundsjuk på henne. Mina hade precis börjat dyka fram som två svidande myggbett. Men snart förbyttes avundsjukan till ångest. Killarna i klassen mobbade Maria för hennes bröst och hennes former. De kallade henne tjockis och hon var tvungen att hålla i brösten när hon sprang.

Jag var plötsligt jätterädd för att bli tjock som Maria. Visst verkade det coolt att ha bröst, men inte om man skulle bli mobbad och utfryst för det.

I sjuan poppade mina bröst.

De formligen trycke sig fram ur min smala bröstkorg. Med bultande hjärta och massa skam använde jag mina ihopsparade veckopengar för att köpa min första BH i storlek 70 A. Jag vågade inte be min mamma om en BH, tänk om hon skulle tycka att jag var larvig som ville klä in de i vadd trots att de fortfarande knappt gungade när jag gick.

Men de fortsatte växa med skräckblandad förtjusning och när jag gick i åttan var det stora. Riktigt stora.

De var inte bara stora, de var konstiga också. De var liksom formade som en strut.

Jag skämdes och vågade aldrig gå utan BH. Jag sov med BH på natten till och med. Inte hjälpte det att jag fick en pojkvän heller som älskade mig över allt annat, trots mina stora och oformliga tuttar. Mina bröst var liksom centrum för mitt självhat. Dock hade jag fått en push up av märket Wonderbra av honom. Ett riktigt monster till BH i storlek 70 D som tryckte upp mina tuttar under hakan som två äpplen. Jag insåg att om jag hade riktigt urringade kläder till den här underbara BH´n så fick jag blickar från både män och kvinnor - i alla åldrar. Vissa med samma avsmak som jag kände för mig själv, men andra med beundran och lust.

Jag blev känd som "tutt Lin" i skolan och jag brydde mig inte. Ju mer de kommenterade mina bröst, desto djupare urringning bar jag. Men jag vågade aldrig ta av mig min Wonderbra. Inte ens när ett tillfälligt ragg från krogen skulle visa sig manlig och riva av min BH under sex villa jag slänga min älskade BH. Den lagades och bars ytterligare några år.

Jag blev tidigt gravid och det visade sig att graviditetshormonerna var som tillväxthormon för mina tuttar. De växte till ett bli två vattenmeloner och under min dotters första år så rann mjölken ur dem i rännilar så fort jag böjde mig fram. Jag var fascinerad men inte nöjd. Resultatet av att mina bröst växte från storlek D till storlek H under 9 månader var att de var ännu mer oformliga när jag slutade amma.

Jag hatade mina bröst mer än någonsin och jag skapade en så pass negativ association till dem att jag började anklaga brösten för att vara anledningen till att jag inte fick det jobbet jag ville ha, att jag bara fick oseriösa pojkvänner och att jag blev sjukskriven för utbrändhet. Jag hatade verkligen mina bröst.

Sen blev jag gravid igen och den här gången så var jag mera medveten som kvinna. Jag tänkte att "fuck that" om tuttarna bkir förstörda av amning, de är redan så fula de kan bli. Det är ju trots allt DETTA de är till för. Att mata ett barn, inget annat.

Så jag lät mina bröst bli ammade i två långa år. Min bebis slet och drog i dem. I 10 gradig kyla eller värmen på stranden, han hade de nästan alltid i sin mun. Han älskade dem.

Det var en sorg för oss båda när jag slutade amma. Amningen hade blivit en stund av lugn, djup kontakt och trygghet för oss båda. Bebisen använde mina bröst som ett sätt att deaktivera sitt nervsystem och ibland räckte det med att han bara rörde vid de för att han skulle bli lugn. Han kallade det för att "charge up" även om hans modersmål är svenska. Ibland låg han i min afamn och tog på tutten och sa "my precious" eller "min skatt".

Saken var den att brösten nu inte bara var stora och oformliga längre. De var även platta och extremt otympliga. Det var nästan som att jag fick rulla in de i BH´n. Jag hade fått nog. Mitt hat fanns fortfarande kvar trots att jag såg hur de tjänat sitt syfte och fortsatte att vara en trygg plats för mitt barn torts att jag slutat att amma.

Jag bestämde mig för att göra något åt saken.

Jag gav mig själv ett år - under det året skulle jag lära mig att älska mina bröst. Samtidigt under det året skulle jag undersöka möjligheten att antingen lyfta de eller fylla de med silikon.

Året som följde var ett år av skam, självmedkänsla och ökande erotisk njutning. Jag fick terapi sessioner som innehöll mycket dominans, lekfullhet och erotik i syftet att möta min skam relation till brösten. Samtidigt gav jag mig själv bröstmassage dagligen, inte för att bröste skulle bli större eller fastare, utan för att jag skulle lära mig att älska dem. Resultatet var att efter ett års djupt arbete så älskade jag verkligen mina bröst. De var så fulla av njutning och känslighet som aldrig förr.

Men - de var fortfarande hängiga.

Så jag bestämde mig för en operation, med kärlek för mina bröst.

Jag valde att inte operera in plast i dem. De var nu så otroligt känsliga och sammankopplade med mitt kön och min ande att det vore helt fel att lägga in något onaturligt i dem. Jag skulle ha fått en konstant ångest över att känna den kroppsfrämmande massen under huden. Istället så valde jag ett bröstlyft, utan att förminska vårtgårdarna. Det var viktigt för mig att ha alla nerver kvar i brösten.

När jag vaknade ur narkosen var jag lycklig. En känsla av total frihet fyllde mig. Det var som om kirurgen opererat bort ett helt liv av negativa tankar från mitt huvud.

Mina bröst var små, som en tonårings - och jag njöt av att kunna gå helt utan BH och känna luften mot min känsliga hud.

Jag har aldrig ångrat min operation, men det var viktigt för mig att göra den som en kärlekshandling snarare än en akt av självförakt.

Med det sagt så vill jag bjuda alla er kvinnor som läser detta att testa min bröstmeditation - för mer medvetenhet och kärlek i livet!

https://video.wixstatic.com/video/8cedaf_0e979287dff74969b8238940d0964d28/1080p/mp4/file.mp4